Vi behöver tänka Exergi i stället för Energi

Exergibegreppet behövs för att lättare kunna förklara att det inte är energi som vi förbrukar. Energi är alltid oförstörbar. Vi förbrukar i stället energins kvalitet, dvs exergin. Enligt termodynamikens andra huvudsats är det alltid exergi som förbrukas när en process är irreversibel, till exempel genom att gå från en högre nivå till en lägre. Kortfattat kan exergi sammanfattat som ”energikvalitet”. Exergi är alltså den delen av energin som t ex går åt för att omvandla till mekaniskt arbete med hjälp av en teknisk process.

Ju fler användningsområden en energienhet har, desto högre exergivärde representerar därför energiformen. Som exempel kan en MWh elström användas till att smälta stål och restvärmen därifrån kan sedan återanvändas i många steg, innan den blivit så ”utspädd” att den inte längre kan omvandlas. Olja kan förbrännas i en panna där man kokar vatten till ånga. Den ångan kan i sin tur driva en ångturbin som är kopplat till en generator alstrar elektrisk ström och restenergin kan därefter ge fjärrvärme osv. Elström och olja är bra exempel på energi med ett högt exergivärde medan samma mängd energi (t ex en kWh) i form av 30 gradigt duschvatten i avloppet ger ett lågt exergivärde då det inte kan återanvändas speciellt många gånger.

Det är därmed en fundamental naturlag, att exergin — totalt sett — ständigt försämras. Att all exergi förr eller senare kommer att gå förlorad. När vi använder resurser, så utnyttjar vi bara exergin. Ingenting är gratis; en ökning av exergin på ett ställe kräver en ännu större minskning någon annanstans. Så totalt sett minskar ändå exergin. Alla förändringar sker därför med exergiförlust, det vill säga vara icke omvändbara. Därför är det alltid exergimässigt osmart att slösa bort högvärdig elenergi enbart för att få 20 grader varmt.

Energi eller exergi?
Termodynamikens lagar har lärt oss att energi kan inte förbrukas, energi kan endast omvandlas från en energiform till en annan energiform. Teorin om energins bevarande kom redan 1849, då James Joule och William Thomson (Lord Kelvin) myntade begreppet termodynamik.

Till exempel kan kemisk energi i form av bensin omvandlas till värme och tryckenergi i en förbränningsmotor. Dessa energiformer förvandlas i sin tur till rörelseenergi i motorns innanmäte och vidare till växellådan ut i hjulaxlarna och ut på hjulen. Bilen får därmed rörelseenergi och vi kan transportera oss. På vägen från bensinen till hjulen sker många energiomvandlingar, dessa är behäftade med förluster i form av bl a friktion, luftmotstånd etc. Bensinen vi tankar utnyttjas egentligen rätt så dåligt. Verkningsgraden för en bensinmotor är inte bättre än ca 30 %. Dessutom tappar vi många av dessa procenten ytterligare i energiomvandlingar från vevaxeln till hjulen. Bara 0,6 procent av exergin utnyttjas för persontransport.

Ändå, om vi skulle analysera den energi som vi stoppar in i motorn (se fig ovan), skulle vi kunna hitta tillbaka varenda Wh eller Joule på vägen ut från bilen. Största energimängden förvandlas till värme i avgaserna, i kylsystemet och som friktion i lager mm. Med andra ord är energin som vi matat in kommer ut igen, men i andra former än bensinenergi. Energi är konstant, det vi förbrukat är Exergi.

Om vi använder 20 000 kWh för att värma vårt hus har vi inte förbrukat energin utan bara omvandlat 20 000 kWh i någon form till värme och varmvatten. Vi vet kvantiteten, men vi har ingen aning om exergikvalitén! Var det olja, el eller biobränsle som användes? Det blir ungefär som att säga att en plånbok innehåller 10 sedlar utan att tala om vilken valör dessa har. Är det 20-kronorssedlar eller 500-lappar, eller en mix av valörer?

Att bejaka, och utgå från, Exergibegreppet har därför en avgörande betydelse för hur vårt samhälle kommer att utvecklas. Redan den en 18 november 1975, presenterade Hannes Alfvén dessa tankar i Svenska Dagbladet under rubriken Exergiutredning kan ge ny energipolitik – ”Att helt enkelt summera energi av olika värde är lika felaktigt som att ange kassabehållningen i antalet mynt utan att ange om de är enkronor eller femöringar.”

När vi förstått att alla förändringar alltid kommer att ske med exergiförluster, så kan vi välja att betrakta framtiden i form av Exergi i stället för Energi. Vi kommer då att upptäcka en helt annan verklighet än den övertro på elektrifiering som råder i dag. Med fokus på Exergi kommer många av oss att tvingas förändra sin verklighetsuppfattning, men också samtidigt upptäcka att exergi ger både nya möjligheter och andra svårigheter.

Exergibegreppet ger oss en bättre helhetssyn när det gäller både människan och miljön. Ett verktyg för att komma närmare ett cirkulärt samhälle. För övrig ett synsätt som ”first nations” i Nordamerika redan visste när man beskrev sin verklighet som ”Naturen är vår moder – sin moder äger man inte, sin moder tillhör man”. Vi ska se naturen som en vän —en del av oss själva— i stället för en fiende! Vi måste samarbeta med naturen i stället för att motarbeta den och utnyttja naturkrafterna i stället för att bli offer för dem. Genom att utnyttja människans intelligens och förmåga till samarbete kan vi främja både kreativitet och livskvalitet.

Rätt energiform skall användas på rätt plats!
Det är viktigt att understryka att exergi inte är något mått för förnybart eller icke förnybart. El med sin höga exergi skall enbart användas till det el är bra på. Till exempel: belysning, driva elmotorer, datorer m m. El skall inte användas för att tillverka ljummen värme som har en exergivärde mycket nära noll. Detta är alltid ett slöseri med exergi. Spillvärme från industrier och värmeverk med låg exergi eller restprodukter från skog och jord kan i stället med fördel användas till att värma våra bostäder.

Exergibegreppet ger alltså en annorlunda bild av vårt ”välutvecklade” samhälle. Det moderna industrisamhället framstår som en gigantisk exergislösare Vilket blir ännu tydligare om vi väljer att studera en resurskedja kring elvärme baserat på kärnkraft lite närmare. Kärnkraft är utan tvekan den mest exergi slösande energibäraren av alla.

Utbytet av Exergi då kärnbränsle i lättvatten-reaktorer omvandlas till el för att bli elvärme i våra hus är ca 0.25 promille, dvs ett utbyte av 1 på 4 000.

Kärnkraft innebär inte bara ett enormt resursslöseri — det innebär också en förödande miljöförstöring — den rådande samhällsutvecklingen är således ohållbar. Ett kanske inte alldeles smart val att bygga framtiden på?

Men, samtidigt som förlusterna avslöjas, så visas också möjligheterna till förändring och förbättring. Vi behöver använda Exergibegreppet mera. Det borde inte vara så svårt att ta till sig. I dag ökar intresset för effektivisering av energi- och materialomsättningen i takt med att vi upplever resursbrist och miljöförstöring.

Exergibegreppet borde därför bli allmänt accepterat som en standard vid all beskrivning av energi- och materialomsättande system. Barriären jag ser, är i dagsläget samhällets inkompetens och våra politikers ovilja att se till verklighetens naturlagar. Som politiker vinner man säkert fler röster bland oss okunniga medborgare genom att säga att elpriset skall sänkas – utan att ange hur det ska ske. Ena stunder är det ny kärnkraft, i nästa är det vindkraft, solenergi och kraftvärme. Exergimässigt blir skillnaden enorm.

Bengt-Erik Löfgren, ÄFAB
bengt@afabinfo.com

Att bara låta skogen stå är fel väg att lösa klimatkrisen

I en artikel skriven av Jamie Stephen, VD på TorchLight Bioresources i Kanada pekar han på att Kanadas största nettokälla till utsläpp av klimatgaser och luftföroreningar är de enorma skogbränder som år efter år drabbar Kanadas skogar.

Natural Resources Canada uppskattar ett utsläpp av 1 400 miljoner ton (Mt) CO₂ hittills i år. Detta redan innan brandsäsongen ens är nära dess slut. Detta är mer än dubbelt så mycket som Kanadas totala rapporterade växthusgasutsläpp 2021. När det gäller luftkvalitet och lunghälsa är bränder utan tvekan Kanadas främsta källa till luftföroreningar.

Hur kan det ha blivit så här och vem bär egentligen ansvaret? Författaren pekar på att nittiofyra procent av Kanadas skogar är offentligt ägda. Skogar i Kanada är en offentlig tillgång och långsiktig förvaltning av dem är ett statligt ansvar. I Kanadas finns uppskattningsvis 318 miljarder träd, c:a 9 procent av all världens skogar.

Kanadas regering har med koldioxidskatten för 2030, gett Kanadas skogar ett tillgångsvärde på CAD7,5 biljoner. Detta är nästan CAD190 000 per kanadensare eller CAD760 000 för en familj på fyra – ungefär samma värde som ett ”typiskt” hem i Kanada. En given tumregeln säger att en husägare bör budgetera 1 procent av bostadens värde för årligt underhåll. För en tillgång på 7,5 biljoner dollar skulle detta motsvara 75 miljarder dollar.

Men vad spenderar Kanadas regeringar på att behålla sin största, mest värdefulla koltillgång – skogar? I stället för 1 procent, är den verkliga summan cirka 0,001 procent. Resultatet av denna brist på investeringar i underhåll är uppenbart. Mellan 2000 och 2020 hade Kanada en nettoförlust av kol i skogen på 4 000 Mt CO₂ på grund av bränder. Eller 680 miljarder dollar om man så vill. Årets utsläpp tar siffran till en helt annan nivå, med ett årligt underskott på 250 miljarder dollar. Om vi tror att ett ton CO₂ i atmosfären har en kostnad på CAD 170, måste vi också tro på dessa extraordinära siffror.

Måste det vara så här? Är skogens kolförluster en oundviklig konsekvens av klimatförändringarna? Sanningen är naturligtvis att klimatförändringar med ett varmare klimat ökar risken för bränder. Men det största problemet är brist på investeringar i underhåll av skogskoltillgångarna. Att ta itu med problemet med skogens koldioxidförlust kräver handling – mänsklig intervention.

När världen blir varmare ökar- inte minskar – behovet av mänsklig inblandning i skogarna. Att bara låta skogen stå – alltså ett fullständigt avskaffande av mänsklig verksamhet – kommer inte att fungera för att upprätthålla kollagren. Vi har i Kanada redan bevisen: Kanadas nationalparker, symbolen för skydd, har blivit en nettokälla till utsläpp av växthusgaser.

För att förbättra skogarnas hälsa och minska utsläppen av växthusgaser måste Kanada börja genomföra ett klimatsmart skogsbruk. Detta innebär att man måste fatta nya beslut om skogsförvaltning, skogsbruk och tillvaratagande av skogsprodukter. Klimatsmart skogsbruk tar inte bara hänsyn till koldioxideffekterna av våra handlingar, utan också till det kontrafaktiska som ligger i passivitet. Till exempel skulle eliminering av timmeravverkning leda till ökad användning av alternativ med höga koldioxidutsläpp, såsom cement och stål i byggnadskonstruktion eller plast i möbler och konsumentprodukter.

Efterfrågan på byggmaterial finns fortfarande där och att plocka bort trä som är den lägsta kolkällan är meningslöst. Dessutom – och detta är det kontrafaktiska scenariot i skogen – har kolet som lagras i de flesta av Kanadas boreala skogsträd en mycket hög sannolikhet att släppas någon gång under de kommande decennierna på grund av bränder eller naturlig död. Genom att istället producera massiva träprodukter kan vi låsa upp det kolet i århundraden istället för att förlora det till atmosfären. Klimatsmart skogsbruk tar inte bara hänsyn till koldioxideffekterna av våra handlingar, utan också till det kontrafaktiska i passivitet. Kanada, Alaska och Ryssland har misslyckats med att genomföra klimatsmart skogsbruk och resultatet ser vi ser vi i form av massiva kolförluster från bränder.

En jämförelse som visar kraften i klimatsmart skogsbruk för att bygga skogens kollager och samtidigt tillhandahålla både material och energi kan vi se i de nordiska länderna Sverige och Finland. Här tillämpas en mer intensiv skogsskötsel som krävs för ett koldioxidsnålt samhälle.

Resultaten är tydliga: Kanada har femtio gånger mer skogsbränder och skadeinsekter per skogshektar än Sverige. Sverige ökar kontinuerligt det lagrade kolet i sina brukade skogar och har ökat virkesförråden – lagrat kol – med nästan 40 procent sedan 1980. Per capita är jämförelsen mellan Kanada och Sverige pinsam. Inklusive utsläpp från skogen producerar kanadensare över 24 ton CO_2e per person, medan svenskarna bara bidrar med 1,4 ton CO_2e per person. Det motsvarar 6 procent av kanadensarnas utsläpp.

Vad gör Sverige som inte Kanada gör? Sverige har en helt annan skogsbruksmodell än den i Kanada. Sverige avverkar sju gånger volymen per skött skogshektar som den i Kanada. Som en del i ett klimatsmartare skogsbruk planerar Sveriges skogsbrukare frekventa insatser för att gallra ut skogar, minska bränslebelastningen och begränsa störningar. För att lagra mer kol i skogarna skördar Sverige – kontraintuitivt – fler träd. Alla träd behöver ljus och utrymme för att växa och att ta bort lågkraftiga, döda, sjuka och döende träd skapar utrymme för yngre, friskare träd.

Några färre men större träd innehåller också mer kol och är mer motståndskraftiga mot skogsbränder än många tätt packade långsamt växande små träd.

Till skillnad från Sverige, där tre fjärdedelar av skogarna ägs av familjer och företag, ger Kanadas offentligt ägda skogsregim små möjligheter för skogsindustrin att genomföra åtgärder för att förbättra skogarnas koldioxidutsläpp, såsom brandriskreducerande behandlingar. Kanadas skogsindustriföretag är i huvudsak hyresgäster, och precis som med bostäder förväntar sig hyresvärdar inte att hyresgästerna ska betala för stora tillgångsförbättringar. De ekonomiska fördelarna med dessa kontantnegativa förbättringar samlas in av tillgångsägaren – i fallet med Kanadas skogar, regeringar.

Vilka barriärer är det som hindrar Kanada för att kopiera vad Sverige gör? Mycket faller tillbaka på grund av olika marknadsförutsättningar. Ett klimatsmart, aktivt skogsbruk genererar samtidigt en stor volym lågkvalitativt och lågt värderat virke – biomassa. I allmänhet kan bara 1/3 av det skördade virket i Kanada omvandlas till massiva träprodukter som timmer. Resten behöver en marknad. Utan en sådan marknad kan ett klimatsmart skogsbruk inte genomföras och vi kommer att fortsätta att uppleva megabränder och deras tillhörande utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar.

Sverige och Finland förstår behovet av marknader för biomassa. Hela 40 procent av deras totala energiförbrukning härstammar från biomassa. Sverige och Finland skulle inte kunna vara de utvecklade länderna med lägst koldioxidutsläpp i världen utan dessa tillgångar. Hälften av alla bostäder och lokaler i Sverige värms med fjärrvärme. Även i Kanada är det byggnads- och industrivärme, som tillsammans utgör över 60 procent av Kanadas energiförbrukning.

Finland och Sverige har också den renaste luften i världen. Förbränning av biomassa i ett modernt kraftvärmeverk (CHP), som de som finns i Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors, minskar utsläppen av luftföroreningar med över 99,99 procent jämfört med öppen förbränning. I Kanada förorenar skogsbränder vår himmel samtidigt som vi producerar växthusgasutsläpp och luftföroreningar från naturgas och eldningsolja. Däremot säkerställer de nordiska länderna låga växthusgaser och ren luft genom att använda biomassa i kraftvärme och fjärrvärmenät för att värma upp sina städer och samhällen. Norden tar nu klimatarbetet till nästa nivå. Flera fjärrvärmebolag har börjat tillföra koldioxidavskiljning till kraftvärmeverk för biomassa i städer, vilket leder till negativa utsläpp av växthusgaser. Eftersom träd tar CO₂ ur luften när de växer, kan ett infångande och permanent lagring under jord av CO₂-utsläppen från förbränning av biomassa, resultera i ett permanent CO₂-avlägsnande från atmosfären. Denna bioenergi med avskiljning och lagring av koldioxid (BECCS) utgör Kanadas enskilt största möjlighet att minska växthusgasutsläppen.

Vi ser redan invändningar som menar att Kanada är för stort och skogarna alltför omfattande för att genomföra klimatsmart skogsbruk. Frågan vi då måste ställa oss blir: Varför då göra något alls för att minska utsläppen av växthusgaser? Om vi inte är villiga att ta itu med vår största utsläppskälla, vad är poängen med att gå igenom all ekonomisk smärta, konsumentkostnader och samhällsstörningar – inklusive politisk polarisering – av energiövergången?

Om vi inte ändrar kurs kommer skogarna konsekvent att vara Kanadas största källa till utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar. Kanadas regeringar måste börja agera och ta ansvar för förvaltningen av sina skogstillgångar. Man måste avsätta medel för klimatsmart skogsbruk och uppmuntra utveckling av biomassa för kraftvärme och fjärrvärme. Då kan vi minska förbrukningen av fossila bränslen, rensa vår förorenade himmel, bevara liv och infrastruktur, förbättra skogens hälsa och – i kombination med koldioxidavskiljning och lagring (BECCS) – permanent ta bort växthusgasutsläpp från atmosfären.

Översättning av artikel skriven av Jamie Stephen är VD på TorchLight Bioresources. Detta stycke sponsras av Forest Products Association of Canada.

Canada’s Largest Polluters Are Not Who You Think They Are

Regeringen borde tänka om och tänka bredare

Energiföretagen pekar i en debattartikel att utbyggnaden av laddinfrastruktur för personbilar är i full gång och att nu påbörjas också en omfattande utbyggnad av laddstationer för lastbilar. Men ifrågasätter samtidigt om det verkligen finns kapacitet i elnätet.

Laddning är framför allt en fråga om effekt – det vill säga att det finns tillräckligt med el vid en given tidpunkt – snarare än att det finns energi över tid. Särskilt snabbladdning kräver väldigt höga effekter. När det gäller tunga fordon kan en större laddstation i framtiden behöva uppåt 20 MW. Det kan jämföras med staden Ystad som totalt abonnerar på 50 MW. En enda laddstation för tunga fordon motsvarar alltså 40 procent av hela Ystads effektbehov.

Regeringen har pekat på en elektrifiering av fordonsflottan som lösning, men dagens elnät är inte dimensionerat för dessa effektuttag. Efter regeringens sänkning av reduktionsplikten kommer det bli extremt utmanande att nå klimatmålet på 70 procent utsläppsminskning för Sveriges transporter till 2030. Energiföretagen påpekar att det bara är drygt 6 år kvar till 2030 – då samtliga nya personbilar, och två av tre nya lastbilar, kan vara eldrivna. Med adress till regeringen menar man att det är tydligt att vi snabbt måste förstärka elnätet, och att elnätsföretagen måste få rätt förutsättningar.

https://www.energiforetagen.se/pressrum/debattartiklar/2023/bristande-elnatskapacitet-bromsar-transportsektorns-elektrifiering/

Visst, elektrifieringen av fordonsflottan behövs. Men det är inte det enda alternativet. Jag menar att regeringen har alternativ som är både en snabbare och billigare väg att klara målen för transportsektorn. Tänk om – och tänk rätt när det gäller reduktionsplikten. Satsa i stället på att få mer – och inte mindre – biobränslen till transportsektorn. Vi har i vårt land goda förutsättningar på att öka produktionen av såväl biogas som biodiesel och bioetanol. Jobb och pengar stannar då inom landets gränser samtidigt som vi minskar beroendet av auktoritära stater som Kina när det gäller tillgången på de sällsynta jordartsmetaller som elektrifieringen är beroende av.

Elektrifieringen kan lätt bli en farlig återvändsgränd. Beroendet av Kina när det gäller elektrifieringen verkar tyvärr ännu vara en ”icke-fråga” för de allra flesta. Att ifrågasätta elektrifieringen är som att svära i kyrkan. Men faktum är att fossila bränslen går att ersätta, men att bryta beroendet av Kinas ”världsherravälde” när det gäller jordartsmetaller kan bli en mycket större utmaning när/om konflikten kring Taiwan-frågan eskalerar.

Min avslutande fråga blir därför: -Litar regeringen verkligen mer på Kinas Xi Jinping än på Rysslands Vladimir Putin?

En motor som körs på förnybara bränslen släpper ut bra koldioxid

Problemet är inte kolet i sig, utan snarare dess ursprung. I kampen mot klimatförändringarna är förnybart kol som ersätter fossilt kol den på kort sikt kanske allra viktigaste åtgärden. Jag har här översatt en artikel från Neste kämpar mot klimatförändringarna och verkar för en cirkulär ekonomi. Finska Neste är även den ledande producenten i världen av förnybar diesel.

Det är ett faktum att om man mäter utsläppen av växthusgaser vid avgasröret på ett fordon så får man ungefär samma resultat oavsett om motorn går på fossilbaserade bränslen eller på förnybara bränslen framställda av biobaserade råvaror. Varför annonseras då att förnybara bränslen som skapar betydligt mindre utsläpp? Och vad är förnybart kol? Om du någonsin har tyckt att det är förvirrande är den här artikeln för dig.

Att förstå svaret kräver att vi tittar närmare på det vi kallar ”kolcykeln” – eller den naturliga cirkulationen av kol mellan levande varelser och olika delar av planeten. Här är några exempel på hur det fungerar (och ja, du kanske kommer ihåg några av dessa termer från din skoltid)

• Fotosyntes – växter tar upp kol (i form av koldioxid, dvs CO₂) från atmosfären och använder det för att växa
• Andning – djur och människor släpper ut kol (i form av CO₂) till atmosfären när de andas
• Diffusion/Exsolution – oceaner byter kol (CO₂) med luften ovanför dem

Dessa interaktioner mellan tre kolreservoarer – atmosfären (luft), biosfären (levande varelser) och hydrosfären (haven) – utgör en stor del av jordens kolcykel. Denna kolcykel är känsligt balanserad. Det finns dock en annan mycket viktig reservoar: litosfären. Litosfären är den översta, fasta delen av jorden. Den lagrar stora mängder kol, mestadels i form av kol, gas och olja. När det är ”fångat” i litosfären stannar kol där under mycket, mycket långa tidsperioder – till och med i miljoner år. Om den lämnas orörd frigörs den endast mycket ibland genom händelser som vulkanutbrott, vilket leder till att kol släpps ut i atmosfären i form av CO₂.

Medan rörelsen av kol mellan biosfären, atmosfären och hydrosfären kan ses som en del av den naturliga kortsiktiga kolcykeln, kan rörelse av kol in i och ut ur litosfären förstås som en del av den långsiktiga kolcykeln. Det vi kallar förnybart kol (biogent) kommer alltså från biosfären, atmosfären och hydrosfären – men inte från litosfären (fossilt).

Och här är problemet
Under de senaste århundradena har litosfäriskt kol inte förblivit orört, eftersom den mänskan i allt större utsträckning har utnyttjat detta kol under industrialiseringens gång. Faktum är att vi har brutit ständigt ökande mängder kol, gas och olja. Vi har omvandlat dessa avlagringar av kol från litosfären till energi i form av värme, elektricitet och bränslen (mest genom att bränna det) och låtit de resulterande utsläppen tränga igenom in i jordens atmosfär. Det är denna massiva störning av planetens naturliga kolkretslopp som har lett till en drastisk ökning av koncentrationen av CO₂ i atmosfären, vilket i sin tur skapar växthuseffekten, värmer upp planeten och gör att det globala klimatet genomgår betydande förändringar. Problemet är inte att CO₂ finns i atmosfären – problemet är att koncentrationen av CO₂ i atmosfären har ökat med nästan 50 procent sedan början av industriåldern.

Bra CO₂ och dålig CO₂
Med tanke på sakernas naturliga ordning är CO₂ inte ond som sådan. Det är bara en kemisk förening – om än en mycket viktig sådan. Utan CO₂ skulle växter inte växa och livet skulle inte vara möjligt. Men när man överväger effekterna av mänsklig aktivitet på jordens kolkretslopp, blir det tydligt att källan till kolet eller CO₂ har stor betydelse. Så på ett sätt kan vi säga att CO₂ är dåligt om kolet kommer från litosfären – även känd som ”fossil” CO₂. Det är resultatet av att man tar kol från långtidscykeln och lägger till det i korttidscykeln. Genom att bränna allt större mängder fossila resurser har vi tillfört enorma mängder extra kol från litosfären till atmosfären. Med resultat att vi ökat den totala koncentrationen av CO₂ i atmosfären. Detta eftersom den kortsiktiga cykeln inte har ett naturligt sätt att binda det kolet eller få det tillbaka under jordens yta tillräckligt snabbt.

Därför är det säkert att säga att vi måste stoppa (eller åtminstone drastiskt minska) vår användning av fossila resurser om vi vill begränsa den globala uppvärmningen. Vi måste låta den långsiktiga cykeln göra sitt jobb och hålla fast vid sin andel av kol. Skogen är i detta sammanhang ingen långsiktig cykel.

Detta för oss diskussionen till ”bra” CO₂. Bra CO₂ är att använda kol som redan är en del av det kortsiktiga kretsloppet och som naturligt cirkulerar mellan biosfären och atmosfären.

Föreställ dig att det inte fanns några människor på jorden. Det skulle fortfarande röra sig kol från biosfären till atmosfären och vice versa när växter skulle växa och förfalla – och det skulle inte vara några problem med det. Det här är kolkretsloppet vi kan använda oss av. Innan växten förfaller och avger sitt kol som CO₂ tar vi detta kol på en liten omväg och gör om det till biobränslet som nämns i början av denna artikel. Varför ska vi fördröja det oundvikliga ögonblicket av utsläpp några få år genom att inte utnyttja biomassa för energiändamål? Den totala koncentrationen av kol i atmosfären påverkas inte av det.

Målet med koldioxidneutralitet
Ju mer vi utvecklar och använder teknologier som åstadkommer koldioxidneutralitet, desto närmare kommer vi målet – vilket innebär att vi inte tillför mer kol till den kortsiktiga kolcykeln än vad som naturligt kan bindas.

Idag används förstås fossila resurser fortfarande till många saker, bland annat vid omvandlingen till energi. Fossilbaserad energi kan fortfarande användas vid produktion av förnybara och biobaserade bränslen eller tillverkning av material som plast: lastbilen som levererar råvarorna kan köras på till exempel fossilt bränsle, eller så kan processanläggningen drivas med energi från kol eller gas.

Det är därför du kan se rapporter om att förnybara produkter leder till kanske 70, 80 eller 90 procent mindre utsläpp än deras fossilbaserade motsvarigheter. De återstående utsläppen kan minskas ytterligare, om alla fossila energikällor ersätts med förnybara eller om till exempel eventuella kvarvarande utsläpp fångas upp.

Även om vi tror att det kommer att vara möjligt att ha faktisk koldioxidneutralitet (eller till och med negativitet om vi lyckas ta mer kol från atmosfären än vi lägger till den) i framtiden, finns det redan potential att skapa en enorm skillnad med lösningarna tillgänglig idag – just nu och i stor skala. Och eftersom varje kilo fossilt kol som vi kan undvika från att släppas ut i atmosfären räknas, är det klokt att använda dessa förnybara lösningar för att ersätta dålig CO₂ med bra CO₂.

Sammanfattning: Javisst, en motor som körs på förnybara bränslen släpper också ut CO₂, men det är i sammanhanget bara bra. Liksom ett kraftvärmeverk som ersätter olja och kol också är bra.

Bengt Erik Löfgren
bengt@afabinfo.com

Elbilen bör inte vara det enda alternativet.

Det ensidiga fokuset på att elektrifieringen av våra transporter skall lösa våra problem är både kostsamt och direkt farligt. Det är det fossila bränslet som orsakar klimatpåverkan – inte förbränningsmotorn i sig. EU:s beslut att till 2035 förbjuda alla fordon som drivs med förbränningsmotorer är klimatmässigt kontraproduktivt då det även drabbar alla fordon som går på biodiesel, biogas, etanol och så kallade e-bränslen. Den mest kostnadseffektiva klimatnyttan borde utan minsta tvekan vara förnybara drivmedel i förbränningsmotorer. Åtminstonepå kort sikt.

Om det är avgaser och partiklar som är problemet borde våra politiker i stället rikta fokus på att få bort alla äldre fordon som utan avgasrening ger höga utsläpp. Det är utsläppen från bromsar, däck och vägdamm som idag står för nästan 100 % av trafikens bidrag till partiklar.

Elektrifieringen av transportsektorn kan mycket väl visa sig vara en återvändsgränd. Även om vi har ett elöverskott i dag så kommer datahallar, fossilfritt stål och batterifabriker att konkurrera om elproduktionen. Elektrifieringen av våra transporter kräver dessutom en ny fungerande infrastruktur för laddning byggs upp över hela landet. En uppbyggnad som kommer att ta många år att bygga upp. Dessutom kräver laddstationer med snabbladdning stora – och varierande – effektuttag i ett redan nu underdimensionerat elnät.

Gas, diesel och olja kan ersättas med biologiska alternativ som vi kan producera inom landets gränser. Ny elproduktion – och batterier – kräver jordartsmetaller där hela världen är helt beroende av Kinas vilja att producera och exportera. Jag vill med skärpa påpeka att vi här inte har några alternativ! Vi lägger alla våra ägg i Xi Jinpings korg.

Visst är elbilar och elektrifierade transporter ett bra alternativ. Men det får bara inte bli det enda. Det senaste årets turbulens på världens energimarknader borde väl med all tydlighet ha lärt oss vad ett ensidigt beroende kan ställa till med. Om det hettar till så litar i alla fall inte jag mer på Kinas Xi Jinping än jag litar på Rysslands Vladimir Putin.

Vi behöver alltid ha alternativ. Infrastrukturen för biobränslen finns på plats, fordonen likaså. Det är bara att se till att våra politiker ger teknikneutrala styrmedel så att framtiden kan ha fordon med förbränningsmotorer drivna med biodrivmedel. Men jag ser naturligtvis gärna också en hybrid där eldrift inte är det enda alternativet.

Bengt Erik Löfgren
bengt@afabinfo.com

Greenpeace bedriver ”medial prostitution”

Greenpeace menar att biodrivmedel och att förbränning bioråvara är en falsk lösning på klimatkrisen. Man hävdar att forskningen har insett det, miljörörelsen har insett det, nu måste politikerna göra det samma. Jag vill gärna som svar påstå att detta inte är sant. Istället har en majoritet av forskarna, liksom många av våra politiker, istället insett de samband jag beskrivit här ovan. Kanske är det Greenpeace som borde tänka om? Greenpeace ägnar sig åt populistisk ”medial prostitution” som bromsar viktiga åtgärder.

Våra förnybara energibärare är fler än vind- och solenergi. Alla behövs om vi tillsammans ska klara våra utmaningar. Bioenergin är både i Sverige och globalt den i särklass största. Men att elda bioenergi är alltmer ifrågasatt av miljörörelser både nationellt och internationellt. Många blandar ihop avskogningen i Amazonas, palmoljeplantager i Indonesien med fula svenska kalhyggen och ser bioenergin som någonting fasansfullt.

Istället för att samverka med skogsindustrin för att få skogen att växa snabbare och utveckla ett skonsammare skogsbruk skapar miljörörelsen med Greenpeace i spetsen onödiga konflikter. Att låtsas att man inte förstår skillnaden mellan biogen koldioxid och fossil, stänger fler dörrar till samverkan än de öppnar. Jag, och många medmig. är övertygad om att ett skogsbruk går att förena med även en användning av skogens råvaror. Både som byggmaterial, förpackningar, textilier, drivmedel och energi.

Att vi skall värna våra kvarvarande naturskogar och vara rädd om biodiversiteten (artrikedomen) håller jag med om. Likaså att ifrågasätta om vi verkligen måste avverka i de naturskogar som fortfarande finns kvar. Enligt Greenpeace handlar naturskogen om c:a 10 % av den svenska skogen som ännu inte är påverkad av skogsbruk. Det borde inte vara svårt att hitta samsyn i den andelen när det gäller bevarandefrågan. Att stora kalhyggen och granplanteringar skapar monokulturer och är fula är också lätt att hålla med om. Men allt detta är en helt annan debatt. Vi kapar inte skog för att elda upp.

Vi måste se till helheten
När miljörörelsen så kategoriskt menar att naturen inte känner någon skillnad på biogen- och fossil koldioxid vägrar man se till helheten. Man förnekar därmed också indirekt, där den globala forskningen i princip är helt enig, att den pågående klimatförändringen orsakas av förbränning av fossil energi. När sedan Greenpeace hävdar att det är så bråttom att minska utsläppen, att vi inte har tid att vänta på att ny skog upp, gör man en ordentlig tankevolta. Gallring t ex, ökar ljusinsläppet i skogen vilket ökar tillväxten. Efter en avverkning växer det gott om buskar och sly som också binder koldioxid, och bland denna sly skjuter ståndskogen upp.

Men den springande punkten blir ändå att förklara med vilket energislag vi skall ersätta de 140 TWh bioenergi som vi använder dag. Många tror att en aktivare energibesparing, mindre biltrafik och el från vind- och sol kommer att lösa problemen. Men 140 TWh innebär detta att vi måste dubbla dagens elproduktion. Samtidigt som elektrifieringen av samhället i övrigt också pekar mot en fördubbling och fler av våra kvarvarande kärnkraftverk kommer att pensioneras och fasas ut. Ska vi ställa om fjärrvärmen till eldrift lär det bli tufft även med effekt och överföringskapacitet. Många storstadsbor lär få frysa och få problem att ladda sina elcyklar! Det är mer än lovligt naivt att tro att bioenergin inte behövs.

Men på en punkt måste jag hålla med Greenpeace – tidsfönstret vi har för att komma bort från fossilanvändningen är på väg att rinna ut! Men mitt stalltips måste ändå bli att om vi skulle sluta använda bioenergi så vi kommer att gå tillbaka till kol och olja. Då frigörs ändå mer fossilt kol som legat bundet i jordskorpan i många miljoner år. Kontraproduktivt av miljörörelsen.

Kolbalansen är viktig
Den biomassa som eldas kan aldrig släppa ut mer kol (läs koldioxid) än det kol som bundits under tillväxten. När biomassa växer och dör kan det liknas vid naturens egen andning. På samma sätt som koldioxiden i utandningsluften från 7- 8 miljarder människor blir ett nollsummespel då det kol (kolhydrater mm) som vi äter och bryter ner återgår till det biologiska kretsloppet.

Vi behöver alltså inte sluta andas för att rädda klimatet, lika lite som vi behöver avstå från att använda naturens biomassa för våra behov. Skogen växer snabbare än vår avverkning och vi har idag i Sverige dubbelt så mycket skog idag som vi hade för 40 år sedan.

Vi kapar heller inte skog för att elda upp. De 140 TWh bioenergi som vi har i vår energibalans kommer till nästan 100 % från de biprodukter som faller från vår skogsindustri. I vår massaindustri blir svartlut och tallolja en biprodukt och från sågverken faller sågspån, bark och bakar. En stor del av dessa biprodukter blir lokalt producerad el och värme vid våra kraftvärmeverk.

Ökad konkurrens om skogen
Att den fossila energia i större utsträckning måste bli kvar i marken är viktigt. Det gäller inte bara bensin och diesel utan vi behöver även se över vår användning av plaster som tillverkats av oljeprodukter. Det går utmärkt att i de flesta fall byta plastpåsar mot textil- och papperspåsar. Men en ökad konkurrens om den biologiska råvaran kommer att påverka våra val. Inblandning av biodrivmedel till våra transporter (nödvändig om vi skall nå våra klimatåttaganden), liksom utvecklingen av bioplaster, textilier mm från bioråvara riskerar enligt miljörörelsen en ökad skogsskövling.

Samtidigt kommer allt oftare propåer från samma miljörörelse om att vi måste bygga mer i trä- då stål och betong är stora klimatbovar. Det kan vara läge att påminna om att vi hittills INTE lyckats genmanipulera träd så att det växer plank och bräder i skogen. Istället blir ungefär hälften av det vi avverkar restprodukter såsom bakar, grot och sågspån mm. Vi ska naturligtvis inte låta dessa restprodukter ligga och ruttna i skogen utan istället utnyttja dessa som fjärr- och kraftvärme. Genom att lokalt producera el i våra fjärrvärmeverk minskar vi samtidigt också flaskhalsarna i överföringskapaciteten av elström. Om vi istället satsar på att öka tillväxten i våra skogar kan vi bygga ändå mer i träkonstruktioner och långvarigt låsa in kol och samtidigt få mer biprodukter över till anda nyttigheter.

Jag bor själv i ett hus som byggdes på 1860-talet, och jag förmodar att huset kommer att stå i minst 100 år till. Timret i mina väggar växte förmodligen redan på 1700-talet. Kolet i mina väggar har varit inlåst i kanske 400 år! Naturligtvis är byggnationer i trä därför ett bra sätt att låsa in atmosfäriskt kol i byggnader och möbler under lång tid. Och om vi samtidigt använder restprodukter som blev över till att ersätta fossila bränslen ger detta t o m en ännu bättre kolbalans.

Fake news
När Greenpeace menar att biodrivmedel och att förbränning bioråvara är en falsk lösning på klimatkrisen är det ”Fake News”. Greenpeace borde tänka om? Greenpeace ägnar sig åt populistisk ”medial prostitution” som bromsar viktiga åtgärder.

Att söka det som förenar brukar lösa upp problem och konflikter. De flesta av oss är nog överens om att vi behöver spara och hushålla, att vi ska värna om vår miljö och vår biologiska mångfald. Även att vi ska använda vår energi så smart som möjligt. Vi är nog dessutom också ense om att det är bråttom då klimatförändringen går snabbare än väntat.

Med detta sagt menar jag avslutningsvis att vi åtminstone på 20–30 års sikt kommer att behöva alla tillgängliga förnyelsebara energibärare för att klara planetens utmaningar. Globalt ger biomassa mer energi än alla andra alternativa energibärare ger tillsammans. Om framtidens energibärare blir vätgas, elström från ny kärnkraft något annat vill jag inte spekulera i. Men jag vet att biomassa kommer att användas där den gör mest nytta och där skogsägaren får rimlig avkastning.

Bengt- Erik Löfgren
bengt@afabinfo.com

Litar du verkligen mer på regimen i Kina än den i Ryssland?

I slutet av oktober gjorde Dagens Nyheter en genomgång av EU:s metallberoende. Artiklar och sammanställningar som borde oroa både svenska och europeiska beslutsfattare som nu satsar allt på en total och omfattande elektrifiering av samhället. Många av komponenterna som ingår i ett elektrifierat samhälle är beroende av vad som sammanfattas under rubriken ”kritiska råvaror”.

Sedan efterkrigstiden har vi i västvärlden satsat på mer och mer fossila bränslen. Hela EUs energianvändning är till stor del beroende av olja, kol och gas. Inom transportsektorn kommer 95 procent från importerad olja. Nyligen kom EU:s beslut att bryta oljeberoendet och satsa fullt ut på elektrifiering. Från 2035 får bara el- och vätgasbilar säljas i unionen. Beslutet hyllas av politiker till höger och vänster.

Därmed har vi bytt naturgas från Ryssland mot jordartsmetaller metaller från Kina. Kinas dominans på den här marknaderna är påtaglig. För lätta sällsynta jordartsmetaller är EU:s Kinaberoende 99 procent.

För tunga sällsynta jordartsmetaller är beroendet 98 procent. För magnesium är Kinaberoendet 93 procent och för scandium 66 procent. De här metallerna behövs i dag bland annat för vindturbiner.

För kobolt gäller att 68 procent av metallen kommer från Kongo där kinesiska företag helt kontrollerar detta koboltflöde. Kina har även höga andelar av världsproduktionen av en rad andra kritiska metaller. Litium kommer i dag till 78 procent från ett enda land, Chile, där Kina äger företagen som ansvarar för produktionen. För kobolt anges störningsrisken till ”medelstor” medan risken för störningar i litiumtillförseln anses låg. Bägge dessa är kritiska metaller i batterier.

Paralleller med kriget i Ukraina
Det är lätt att föreställa sig ett scenario liknande Ukrainakriget, där Putin ersatts av Xi Jinping. En kinesisk invasion av Taiwan. Vilka motmedel har EU och västvärlden då, när det inte finns några alternativa leverantörer av nödvändiga råvaror? DN:s journalist konstaterar att ”Europa riskerar att gå i samma fälla som man gjorde med Ryssland”.

Jag har sagt det förut och jag säger det med en dåres envishet igen: ”Allt måste inte drivas med elektricitet”. Vi borde i stället prioritera mångfald. Varför lägga alla äggen i samma korg? En kombination av elektrifiering och biodrivmedel är en mycket klokare strategi. Förnybar el + förnybara flytande drivmedel för Europas bilar. Det är inte förbränningsmotorn vi skall förbjuda det är det fossila drivmedlet. Vi måste riva upp EU:s beslut att förbjuda förbränningsmotorer.

Istället för import av sällsynta jordartsmetaller från länder utanför Europa skulle en satsning på biobaserade bränslen kunna täckas av en produktion inom EU och samtidigt skapa jobb, inkomster och utveckling i våra landsbygdsregioner.

Biobränslena är cirkulära. Våra åkrar och skogar producerar ny, jungfrulig biomassa varje år. Här borde bioenerginäringen få stöd från miljörörelsen i stället för att motarbetas.

Bengt-Erik Löfgren
Bengt@afabinfo.com

Tankar om Ackumulatortankar

Vem kunde tro att villaägare som för bara något år sedan rev ut fungerande värmepannor och installerade värmepumpar nu på nytt installerar kompletterande värmekällor. Eller att villaägare som investerat i nya ved- och pelletspannor nu har svårt att få tag på bränsle. Gamla sanningar och energiråd gäller inte längre. Stigande energipris, brist på biobränslen, höja räntor och en skenande inflation har lett till att landets villaägare hamnat i en allt besvärligare situation. Lärdomen för oss alla borde vara att inte lägga alla äggen i samma korg. Oavsett vilken energibärare vi väljer så är det bra om vi samtidigt har alternativ. Vi behöver tänka mer flexibelt.

Putins krig i Ukraina, liksom terrorattackerna mot gasledningarna i Östersjön, har kommit att bli en väckarklocka för många. Ett smärtsamt uppvaknande även för EU som innan kriget klassat fossilgasen från bl a Ryssland som ”hållbar”. Ett gasberoende som nu tillsammans med krigets handelssanktioner har lett till skenande energipriser, galopperande inflation och höjda räntor. Detta visar med tydlighet hur sammanlänkad världshandeln är, och hur sårbart vårt moderna samhälle har blivit för yttre hot och oroshärdar. Med ens blev det uppenbart för alla vilket kraftfullt vapen som kontrollen över energileveranserna är. Detta oavsett om det är gas- eller elledningar eller störningar i stora produktionsanläggningar som oljeplattformar eller kärnkraftverk. I ett Europa som var mycket beroende av ryska gasleveranser skapade bortfallet och medföljande prisökningar närmast en paniksituation.

Vår energibalans, är tack vare en hög andel inhemsk bioenergi, inte lika sårbar som våra grannar i Centraleuropa. Vi har dessutom möjlighet att producerar mer el än vi behöver och kan därför bidra till att mildra effekterna i bl a Tyskland. Trots detta har stigande gaspriser i Europa även påverkat elpriset och Sverige. Såväl energiexperter som myndigheter varnar nu dessutom för att den kommande vinterns energiförsörjning kan komma att bli besvärligare. Svenska Kraftnät talar till om möjlig effektbrist och om att det finns risk för tidvis bortkoppling från stamnätet.

Med detta sagt är vi allt fler som inser tryggheten i att använda lokalt producerad energi för våra behov. Att se över sina energikostnader har blivit en prioriterad fråga för landets villaägare. Att kapa beroendet av omvärldens oroshärdar har även hamnat på agendan hos våra myndigheter och flertalet av våra politiker.

Som villaägare behöver vi bygga kombi-system med multifunktion. Att inte låsa in oss till en enda energibärare och värmekälla. Med en ackumulatortank som hjärta i ditt värmesystem har du många möjligheter. Om du t ex dockar din luft/vattenvärmepump till en ackumulatortank kan du ladda tanken är elströmmen är billig och sedan fördela värmen jämnare över dygnet. På så sätt kan du optimera nyttan av att gå över till ”timtaxa” som ger den billigaste elen. Du sparar pengar och hjälper samtidigt samhället att kapa effekttoppar i elnätet.

Med en ackumulatortank i systemet kan du också alltid använda den energi som för stunden är bäst tillgänglig och/eller mest lönsam. Tanken kan laddas med alla typer av energibärare. Din uppvärmning är framtidsäkrad då systemet över tid enkelt kan byggas ut till att klara ändå fler energibärare. Du kan när som helst bygga vidare och komplettera med värmepannor, värmepumpar och solpaneler. Med ett värmesystem uppbyggt kring en ackumulatortank kan du t ex använda värmepumpen vår och höst, elda med ved, flis eller pellets på vintern när det är som kallast, och få sommarens varmvatten via solpaneler. All elström som vi vintertid kan ersätta med annan energi är dessutom värdefull för andra behov i samhället.

Förhoppningsvis kan dagens energikaos ändå leda till en ökad förståelse för multisystemens tilläggsvärden. Vi borde ha lärt oss att det finns ingen ”silver bullet” som genom ett enda trollslag löser alla problem. När vi i slutet av 1900-talet kastade ut oljeeldningen till förmån för el- och pelletsvärme var det ingen som kunde förutse den situation vi har idag. Nu är det dags igen.

Så länge vi inte har obegränsad tillgång på elenergi används el bäst för att sprida ljus och driva maskiner. Att använda elektricitet för att få 20 grader varmt är exergimässigt felaktigt och riskerar att förr eller senare en ekonomisk baksmälla. Närproducerad bioenergi tar tillvara skogens biprodukter och kan ses som lagrad solenergi redo att användas när behovet uppstår.

Bengt- Erik Löfgren
Bengt@afabinfo.com

Skogsbruket berör och väcker debatt

Hur länge ska vi tillåta att miljöorganisationer blandar korten och sprider desinformation. Varför vill man inte se hela bilden? Skogen är viktig för såväl klimatet som landets ekonomi. Oavsett om vi är en aktiv skogsägare eller en person som gillar att vistas ute i naturen så har vi alla någon form av relation till skogen. Skogen och brukandet av skogen väcker därför mångas känslor. Kalhyggen är fula och planterad skog skapar monokulturer som utarmar den biologiska mångfalden. I artikel efter artikel menar lobbyister att skogen därför gör bäst nytta om den får ståkvar! Men det gäller att se till sambanden och samtidigt värdera alternativen.

Att all biomassa och växande träd lagrar in atmosfäriskt kol är vi alla överens om. Likaså att i stort sett samma mängd kolatomer återcirkulerar till atmosfären när biomassan dött och förmultnat, eller har eldats upp för energiändamål eller via skogs- eller hyggesbränder. Växande biomassa har en kolcykel som omfattar några 10-tals år till skillnad från förbränning av fossilt kol som frigör kolatomer som legat bundet i jordskorpan i miljontals år. Självklart är det därför ur klimatsynpunkt bättre att elda biomassa än att elda fossilt kol. Lika självklart är det naturligtvis att skogens inlagrade kollager minskar med en avverkning. Vi flyttar kol från skogen till andra användningsområden. Sett till just den skogsyta som avverkats så kommer det också att ta några tiotals år innan skogen på nytt byggt upp ett nytt kollager.

Det är i detta tidsspann som konflikten uppstår. Miljövänner menar att klimatfrågan är så akut att vi inte kan elda biomassa då det bundna kolet under några årtionden skulle bidra till ökade utsläpp av koldioxid. Men även gräs och sly på hygget binder kolatomer, om än kortsiktigt. Man ser inte skogen för alla träd och glömmer att titta på vad får vi i stället? Vi avverkar ju för att fylla ett behov och en efterfrågan. Den avgörande frågan blir därför hur smart vi använder vår skog och dess produkter.

1) Mycket av det som avverkas blir plank och bräder som dels låser in biologiskt kol under lång tid, dels också ersätter stål och betong i bygget vilket minskar byggets totala klimatavtryck. Jag bor själv i ett timmerhus som byggdes 1867 med timmer från skogar som började växa i slutet av 1700-talet. Och jag är ganska säker på att mitt hus kommer att lagra kolet i ytterligare ett sekel. Omkring hälften av det timmer som avverkas blir trävaror som fortsätter att lagra kolatomer under lång tid.

2) Av de restprodukter som blivit över när vi avverkat (eller gallrat) tillverkar vi dels energi i form av värme och el i våra värmeverk, dels kan vi göra förpackningar som ersätter plaster och andra fossila råvaror. Även om de är relativt kortlivade produkter så kan de cirkuleras i flera varv innan energin slutligen återvinnes i förbränning.

Vi tillverkar även drivmedel, plaster och textilier från bioråvara. Var fjärde liter drivmedel vi tankar härstammar idag från biomassa. Biodrivmedel som HVO och biogas kan t o m ge ett lägre klimatavtryck än eldrift inom transportsektorn. Allt måste inte gå med elektricitet. Den senaste tidens elprischocker visar med all tydlighet att det kanske inte är den tryggaste energibäraren.

3) Kriget i Ukraina visar också hur sårbar och sammanlänkad hela vår energiförsörjning är. Ryssland har inte tvekat att använda energin som ett vapen vilket lett till skenande priser på såväl energi som dagligvaror inom hela EU. Kriget visar våndan av att vara beroende av några få energileverantörer. Att vi i Sverige har klarat oss bättre än stora delar av övriga Europa beror på att vi tar vara på skogens biprodukter som ersätter fossila energi. Tack vare vår höga andel bioenergi kan vi idag hjälpa våra grannländer att klara delar av sin energibalans. Rysslands agerande borde visat alla nyttan av att ha kontroll över de inhemska energibärare som finns inom det egna landets gränser.

4) Mer än hälften av landets bostäder och lokaler i Sverige värms med fjärrvärme. Bland flerfamiljshus är andelen omkring 90 procent. Nästan tre fjärdedelar av energin till fjärrvärmen kommer från biomassa eller avfall. Om vi leker med tanken att vi plockar bort biobränslet från t ex Stockholms- eller Västerås kraftvärme och låter invånarna frysa i några veckor så inser nog de flesta att alternativet att få värme och el heter olja, kol eller fossilgas. Vilket knappast vore ett bättre klimatval. Med ett fortsatt skogsbruk växer ny biomassa som kan värma oss och lysa upp tillvaron i vintermörkret.

Men många tar vår bioenergi som självklar. Man tänker inte på att 38 % av all energi vi använder härstammar från biomassa. Till allra största delen är detta energi som hämtats från skogsbrukets restprodukter eller ved som av annan anledning inte kan användas för andra ändamål. Hälften av all förnybar energi i världen kommer också från biomassa.

Med detta sagt försvarar jag inte skövlingen av Amazonas eller ren rovdrift i boreala skogar. All användning av naturens resurser måste naturligtvis ske hållbart. Vi har bara en planet, ett klot i universum som har den egenheten att det har ändar åt alla håll. Allt vi hämtar från naturen måste förr eller senare, på ett eller annat sätt, återcirkuleras i systemet.

Om vi bara kunde få organisationer som Rädda Skogen och WWF att bättre förstå hela sambanden så skulle det vara mycket lättare att nå resultat. Jag kan inte förstå varför detta skall vara motstående intressen. Alla borde väl vara intresserad av att vi har ett långsiktigt hållbart skogsbruk som prioriterar tillväxten. På en gallrad och skött skogsfastighet växer träden snabbare och ökar därmed inlagringen av kol under trädens livscykel. Så länge tillväxten i våra skogar är större än uttaget sker en fortsatt positiv inlagring av kol. När vi sedan dessutom använder biomassan till att ta bort fossilt kol på andra håll kan i alla fall jag bara se en vinn-vinn-situation.

Vi behöver naturligtvis diskutera avverkningsmetoder och biologisk mångfald i vårt skogsbruk. Men det är en helt annan debatt. Personligen är jag övertygad om att vi alla skulle nå mycket bättre framgång om vi tillsammans fokuserade på det som förenar, i stället för det som splittrar. Vi klarar inte våra mål utan bioenergi och måste arbeta för ett livskraftigt skogsbruk. Vi behöver ett skogsbruk som ännu bättre kan bidra till mångfald och våra klimatmål.

Det räcker nu, miljöorganisationerna måste sluta att utmåla vårt skogsbruk och våra skogsägare som giriga skogsskövlare. Tillsammans skulle vi kunna nå så mycket bättre resultat, men då måste vi alla se till hela bilden och inte enbart stirra på ett kalhygge.

Bengt- Erik Löfgren
ÄFAB
bengt@afabinfo.com

Vi måste värna Bioenergin

Förnybara energibärare är fler än vind- och solenergi. Alla behövs om vi tillsammans ska klara våra utmaningar. Bioenergin är både i Sverige och globalt den i särklass största. Men att elda bioenergi har blivit alltmer ifrågasatt av miljörörelser internationellt. Många blandar ihop avskogningen i Amazonas, palmoljeplantager i Indonesien med fula svenska kalhyggen och ser bioenergin som någonting fasansfullt.

Istället för att samverka med skogsindustrin för att få skogen att växa snabbare och utveckla ett skonsammare skogsbruk skapar miljörörelsen med Greenpeace i konflikter. Att låtsas att man inte förstår skillnaden mellan biogen koldioxid och fossil, stänger fler dörrar till samverkan än de öppnar. Jag är övertygad om att ett skogsbruk går att förena med även en användning av skogens råvaror. Både som byggmaterial, förpackningar, textilier, drivmedel och energi.

Att vi skall värna våra kvarvarande naturskogar och vara rädd om biodiversiteten (artrikedomen) håller jag med om. Likaså att ifrågasätta om vi verkligen måste avverka i de naturskogar som fortfarande finns kvar. Enligt Greenpeace handlar naturskogen om de c:a 10 % av den svenska skogen som ännu inte är påverkad av skogsbruk. Det borde inte vara svårt att hitta samsyn i den bevarandefrågan. Att stora kalhyggen och granplanteringar skapar monokulturer och är fula är också lätt att hålla med om. Men allt detta är en helt annan debatt. Vi kapar inte skog för att elda upp.

Vi måste se till helheten
När miljörörelsen så kategoriskt menar att naturen inte känner någon skillnad på biogen- och fossil koldioxid vägrar man se till helheten. Man förnekar därmed också indirekt, där den globala forskningen i princip är helt enig, att den pågående klimatförändringen orsakas av förbränning av fossil energi. När sedan Greenpeace hävdar att det är så bråttom att minska utsläppen, att vi inte har tid att vänta på att ny skog upp, gör man en ordentlig tankevolta.

Det springande punkten blir att ersätta de 130 TWh bioenergi som vi använder dag. Många tror att en aktivare energibesparing, mindre biltrafik och el från vind- och sol kommer att lösa problemen. Men 130 TWh innebär detta att vi måste dubbla dagens elproduktion (samtidigt som fler kärnkraftverk pensioneras och fasas ut). Ska vi ställa om fjärrvärmen till eldrift lär det bli tufft med överföringskapaciteten. Många storstadsbor lär få frysa och få problem att ladda sina elcyklar! Kan vi bygga om hela städer och samhällen till lågenergi- och passivhus?

Här måste jag hålla med Greenpeace – den tiden har vi inte! Mitt stalltips är därför att slutar vi använda bioenergi så vi kommer att gå tillbaka till kol och olja. Då frigörs enorma mängder fossilt kol som legat bundet i jordskorpan i många miljoner år. Kontraproduktivt av miljörörelsen.

Kolbalansen är viktig
Den biomassa som eldas kan aldrig släppa ut mer kol (läs koldioxid) än den bundit under sin tillväxt. När biomassa växer och dör kan det liknas vid naturens egen andning. På samma sätt som koldioxiden i utandningsluften från 10 miljarder människor blir ett nollsummespel då det kol (kolhydrater mm) som vi äter och bryter ner återgår till det biologiska kretsloppet.

Vi behöver alltså inte sluta andas för att rädda klimatet, lika lite som vi behöver avstå från att använda naturens biomassa för våra behov. Skogen växer snabbare än vår avverkning och vi har idag i Sverige dubbelt så mycket skog idag som vi hade för 40 år sedan.

Vi kapar heller inte skog för att elda upp. De 130 TWh bioenergi som vi har i vår energibalans kommer till nästan 100 % från de biprodukter som faller från vår skogsindustri. I vår massaindustri blir svartlut och tallolja en biprodukt och från sågverken faller sågspån, bark och bakar. En del av dessa biprodukter blir lokalt producerad el och värme vid våra kraftvärmeverk.

Ökad konkurrens om skogen
Att fossil energi i större utsträckning måste bli kvar i marken är viktigt. Det gäller inte bara bensin och diesel utan också att byta plastpåsar mot textil- och papperspåsar. Men utfasning av olja leder till en ökad konkurrens om den biologiska råvaran. Ökande inblandning av biodrivmedel till våra transporter, liksom utvecklingen av bioplaster, textilier mm från bioråvara riskerar enligt miljörörelsen en ökad skogsskövling.

Samtidigt kommer allt oftare propåer från samma miljörörelse om att vi måste bygga mer i trä- då stål och betong är stora klimatbovar. Det kan vara läge att påminna om att vi hittills INTE lyckats genmanipulera träd så att det växer plank och bräder i skogen. Istället blir ungefär hälften av det vi avverkar restprodukter såsom bakar, grot och sågspån mm. Vi ska naturligtvis inte låta dessa restprodukter ligga och ruttna i skogen utan istället utnyttja dessa restprodukter som fjärr- och kraftvärme. Genom att lokalt producera el i våra fjärrvärmeverk minskar vi samtidigt också flaskhalsarna i överföringskapaciteten av elström. Om vi istället satsar på att öka tillväxten i våra skogar kan vi bygga ändå mer i träkonstruktioner och långvarigt låsa in kol och samtidigt få mer biprodukter över till anda nyttigheter.

Jag bor själv i ett hus som byggdes på 1860-talet, och jag förmodar att huset kommer att stå i minst 100 år till. Timret i mina väggar växte förmodligen redan på 1700-talet. Kolet i mina väggar har varit inlåst i kanske 400 år! Naturligtvis är byggnationer i trä ett bra sätt att låsa in atmosfäriskt kol i byggnader och möbler under lång tid. Och om vi samtidigt använder restprodukterna till att ersätta fossila bränslen ger detta t o m en ännu bättre kolbalans.

Fake news
Greenpeace menar att biodrivmedel och att förbränning bioråvara är en falsk lösning på klimatkrisen. Man hävdar att forskningen har insett det, miljörörelsen har insett det, nu måste politikerna göra det samma. Jag vill gärna som svar påstå att detta inte är helt sant. Istället har en majoritet av forskarna, liksom många av våra politiker, istället redan insett de samband jag beskrivit här ovan. Kanske är det Greenpeace som borde tänka om? Greenpeace ägnar sig åt populistisk ”medial prostitution” som bromsar viktiga åtgärder.

Att söka det som förenar brukar lösa upp problem och konflikter. De flesta av oss är nog överens om att vi behöver spara och hushålla, att vi ska värna om vår miljö och vår biologiska mångfald. Även att vi ska använda vår energi så smart som möjligt. Vi är nog dessutom också ense om att det är bråttom då klimatförändringen går snabbare än väntat.

Med detta sagt menar jag avslutningsvis att vi åtminstone på 20–30 års sikt kommer att behöva alla tillgängliga förnyelsebara energibärare för att klara planetens utmaningar. Globalt ger biomassa mer energi än alla andra alternativa energibärare ger tillsammans. Om framtidens energibärare blir vätgas, elström eller något annat vill jag inte spekulera i. Men biomassa kommer att användas där den gör mest nytta och där skogsägaren får rimlig avkastning.

Bengt- Erik Löfgren
bengt@afabinfo.com