Något i systemet måste vara fel

Regeringens ambition är att Sverige ska vara ett grönt föregångsland.

Miljötekniksatsningar ska leda till nya jobb och nya företag, ökad exportintäkter och bidra till en bättre miljö både här hemma och i vår omvärld. Regeringen vill att fler svenska företag satsar på export av miljötekniklösningar. Sverige är har visat att vi är ett föregångsland inte minst inom utnyttjandet av förnybar energi.

Men den positiva utvecklingen har bytts mot vikande försäljning och bioenergibranschens företag visar sedan toppåret 2010, både när det gäller utrustning och bränsle,  genomgående minskade försäljningssiffror. Vi har under en följd av år tappat marknadsandelar till exempelvis värmepumpar och andra uppvärmningsformer. Detta har starkt påverkat branschens lönsamhet och tillväxt, och branschen ser idag stora problem inför framtiden om inte denna trend vänds. På IRETI:s Nätverksmöte i slutet av november med branschens företrädare betonades vikten av att vi  måste göra någonting, och göra det snabbt. Målet är naturligtvis att hitta argument och metoder att vända en vikande marknad för de olika segmenten inom bioeldad uppvärmning.

Företagen har viljan, kunnandet och produkterna, men vi saknar stödet från våra myndigheter. Det största problemet är att arbetet kostar både tid och pengar. Även om tiden finns så kan man som bekant inte ”lugga en flitskallig”. Trots att ett 40-tal av branschföretagen aktivt står bakom IRETI:s ansökningar om stöd är det bara lokala och regionala myndigheter som hittills ställt upp och stöttat verksamheten. Senast före Jul fick IRETI-nätverket avslag från Tillväxtverket på en ansökan om stöd för att genom att samarbeta kunna vända utvecklingen. Anledningen är nog inte ovilja från myndigheten utan orsaken ligger i den programbeskrivning som man har att rätta sig efter. Man tvingas titta mer på hur projektansökan stämmer mot programbeskrivningen än på vad företagen vill in facto anser att man vill göra. Detta visar enligt min mening att det är det fel någonstans i systemet när en programbeskrivning är viktigare än vad ett 40-tal företag anser vara prioriterat. Uppenbarligen gäller fortfarande valåret 2014 att man gärna pratar om företagen istället för att prata med dem.

På politisk nivå läggs stora resurser på grundforskning för att skapa kunskap och modeller inom universitet och högskolor så att dessa i sin tur ska resultera i nya storföretag eller skapa tillväxt i redan befintliga. Paradoxen är att dessa satsningar inte har lett till speciellt många jobb i vår bransch, utan jobben har istället skapats i företag som utan FoU stöd från staten och som utan ”teknisk höjd” blivit framgångssagor. Flertalet av våra branschföretag har heller inte uppstått i de olika forskningsmiljöer, kluster eller i andra innovationsmiljöer som staten har satsat på. Man glömmer lätt bort vår bransch då vi sällan uppfyller den traditionella bilden av hur en innovation definieras, utvecklas och exploateras.

Dagens system där statliga myndigheter fördelar bidrag är ofta dyrt, ineffektivt och komplicerat, och leder till att företag får lägga allt större tid på att skriva ansökningar. Tid och därmed kostnader som många gånger är bortkastade resurser då det är få ansökningar från näringslivet som leder hela vägen fram till en finansiering. Systemet leder därför till att många företag med god tillväxtpotential istället väljer att avstå då kraven är höga och utfallet osäkert.

Därutöver är de projekt som beviljats inom universitet och högskolor ofta stora i såväl om-sättning som tid. Projekt som ofta rimmar dåligt med de behov som finns hos företagen. Småföretagens förmåga att delta i flerårsprojekt, med krav på medfinansiering och med ett resultat som kan ligga 2-3 år framåt i tiden, är av naturliga skäl mycket begränsad. En stor del av företagens innovationsarbete måste ske snabbt, utan några omfattande processer, och är sällan speciellt väl formaliserat. Det är till denna verklighet som ett starkt innovationssystem, politiken samt även universitet och högskolor borde anpassa sig till.

Bidrag som beviljas tenderar också till att gynna en viss kategori företag och institutioner som har en större vana att skriva ansökningar som harmonerar med utlysningen. Detta gynnar inte våra företag som ofta utvecklar produkter enligt den traditionella metoden ”Trial and error” . Trots detta kan dessa företag mycket väl vara de med störst utvecklingspotential. En effektiv kunskapssamverkan mellan småföretag och akademi kräver därför större flexibilitet, mindre byråkrati, och ett mycket större fokus på företagens verksamhet, behov, problem och utvecklingskapacitet. Det kan dagens projektstyrda och administrativt utbyggda stöd- och finansieringssystem uppenbarligen inte erbjuda.

Jag menar att framtidens utveckling av produkter/ tjänster/processer måste tillåtas att följa en annan logik och vara anpassade till nya strukturer än dagens. Våra företag vill gärna visa att det går att göra skillnad om vi bara fick chansen. Låt oss därför hoppas att valåret 2014 blir året då våra myndigheter in facto tar oss på allvar och börjar tala med oss som företagare. Vi menar att det är företagen, och inte myndigheten, som bäst vet vilka åtgärder som behöver vidtas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s