Vilka experter ska man lita på?

Så var då vintern här. Även om jag inte är någon större vän av snö och kyla måste jag ändå hålla med om att den senaste tiden regn och rusk inte varit speciellt upplyftande. År 2013 gick till historien som det varmaste året någonsin, enligt Michael E Mann, klimatforskare på Pennsylvania universitet och medlem av IPCC. Men lite vinter är ju bra för pelletsindustrin som behöver få fart på pelletsleveranserna. Så inget ont som inte har något gott med sig. Själv rymmer jag fältet för två kommande veckor i det djupfrysta USA. Det skall bli intressant.

På SVT:s nyhetsapp hittade jag att den senaste tidens köldknäpp i USA har fått klimatskeptikerna att vädra morgonluft. I amerikanska nyhetsprogram får skeptikerna nu ta plats och ifrågasätta den globala uppvärmningen med hänvisning till den arktiska kyla som drabbat landet.  De politiska satirporgrammen på amerikansk TV har fått mycket tacksamt stoff efter den senaste veckans inflammerade klimatdebatt i amerikanska medier. Men också de etablerade nyhetskanalerna uppmärksammar detta som t ex CNN där programledaren frågar sig ”Hur kan den globala uppvärmningen vara en realitet när det är så kallt som nu?”. Med anledning av allt detta kommenterade till och med Vita huset den pågående debatten genom att lägga ut en video. Som sagt, inget ont som inte har något gott med sig.

Även i Sverige får klimatskeptikerna allt större utrymme. Så t ex skriver Peter Stilbs, professor fysikalisk kemi (KTH) och Åke Ortmark, journalist och författare om klimatkrisen: ”-Under 25 år och fyra rapporter har IPCC:s olika ”bevis” visat sig felaktiga. Tydligen är effekten liten, och inte urskiljbar bland naturliga variationer. Just nu bygger IPCC sina utsagor på ett 30-tal olika dator- modeller med mycket spridda men ständigt stigande temperaturer. Men snart 18 år har nu gått utan uppvärmning, vilket tyder på att de överdriver koldioxidens styrande roll.” Stilbs och Ortmark ställer frågan”Hur kan du veta vem som är expert och vem som är charlatan” och min undran måste då bli ”Hur kan man så tvärsäkert förneka att det blivit varmare och att IPPC:s experter har fel? Har Stilbs och Ortmark bättre experter att lita på? Eller är man själv den bästa experten?” Jag bara undrar, för som man ropar i skogen får man ju som bekant svar.

Under det senaste decenniet har världen upplevt dubbelt så många perioder av antingen extrem värme eller extrem kyla än tidigare. Forskare har länge pekat på att extremväder som värmeböljor, extrema köldknäppar, torka, skyfall och stormar blir vanligare när jorden värms upp. Åren 2000 till 2010 var det varmaste hittills, och åren 1990 till 2000 vad de näst varmaste och åren 1980- 1990 det tredje varmaste. Flera av de värsta väderrelaterade katastroferna har inträffat de senaste åren. Översvämnigar av bibliska mått har drabbat Australien och Pakistan, medan Ryssland plågats av ytterst svår torka och temperaturer tre gånger högre än det normala. Den ena kraftigare orkanen efter den andra har dragit fram över vår planet. Listan kan göras längre…

I USA borras vilt efter fossil naturgas i skifferlager för att sänka klimatutsläppen och göra landet energioberoende. Den snabba utvinningen av skiffergas har istället fått följden att billigt kol flödar in i Europa. USA:s utsläpp flyttas till Europa. Bra eller dåligt? Skiffergas finns även i Sverige. I Skåne blev protesterna starka och Shell skrinlade sina planer, men i Östergötland och på Öland och Gotland provborras fortfarande av andra bolag. Är det någon som tror att vi kommer att agera annorlunda än jänkare och kineser om vi hittar ”enorma” egna fyndigheter?

 

Annonser

Elektriskt – det är nått konstigt med det!

Bild

Så mycket sparar du med bergvärme
Tankar runt en artikel publicerad i Ny Teknik den 17 december 2013

Vad som ofta fångar mitt intresse är de kommentarer som läsarna får möjlighet att lämna då de ofta ger en intressant bild av hur många ”besserwisser” så tvärsäkert kan stå upp för det man tycker sig veta även om det strider mot allt förnuft och nästan hela världens samlade vetenskap. Detta gäller inte minst kommentarerna från alla ”klimatförnekarne” efter IPCC:s senaste rapport.

Men i detta fall har jag fastnat för okunskapen kring nyttan av våra värmepumpar. Jag får ju ofta höra att värmepumpen ger ”gratis energi” och det är säkert många som heller inte vet att värmepumpen drivs av el (förrän man råkar ut för ett strömavbrott).

”Den som byter från el eller olja till en bergvärmepump sparar i snitt 62 procent av energin. Men skillnaderna är stora mellan olika system visar ett stort fälttest från Energimyndigheten” står det i ingressen till denna artikel i Ny Teknik som redovisar den senaste testrapporten från Testlab.

Att värmepumpen är en fantastisk ”maskin” är det väl ingen som protesterar emot, och inte heller att den ger en avsevärt sänkt energikostnad i jämförelse med elvärme. Men nedanstående kommentarer tycker jag ändå tar hem priset.

Evafrån Huddinge

”Eva från Huddinge” är övertygad om att bergvärmen genererar ström till hushållet och att hon kan få mer ström om hon borrar ett längre hål. De hade säljaren sagt, så det verkar ju stämma. Eller? Hon får på sätt och vis medhåll av ”Leo” som tycker att det nog är bättre att komplettera med ytterligare en värmepump eftersom luftvärmen är så billig. Två måste ju vara bättre än en! Eller?

Jag vet egentligen inte om jag skall skratta eller gråta! Och hur var det egentligen det där med Volt och Ampere?  

 

Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att tänka på Tage Danielssons odödliga visa:

”Allt går ju med elektricitet,
elektriskt, det är nå’t konstigt med det.
Elektriskt, det strömmar ju som ni vet
härs och tvärs igenom tråden.”

Det är inte bara nå’t konstigt med elektriciteten. Det är nå’ lurt också. Och det kan man ju fundera över.

Vem bär ansvaret?

När IPCC i höstas släppte sin klimatrapport trodde jag i min enfald att media  skulle ”översvämmas av artiklar” med koppling till detta tema. Men med facit i hand har det varit förvånande lite om klimatet i media trots dessa larmrapporter. Hur kan det ha blivit så här?

Detta leder mig osökt in på den verkligt stora utmaningen vi alla står inför: Hur skall vi tränga igenom bruset? När media lägger större intresse åt hästköttsskandaler och internationella budgetstup än ödesfrågan om planetens överlevnad, inser man att intresset för dessa frågor är iskallt. När heller inte ens den bevisade globala uppvärmningen kan ”tina upp detta” blir det svårt att ens våga tro på en förändring. Utan medias blåslampa kommer våra beslutsfattare i såväl företag som bland politiker att förmodligen bara fortsätta med att bekvämt luta sig tillbaka och skjuta frågan på framtiden.

Trots att IPCC:s forskare entydigt pekar på att vi bara kan använda max en tredjedel av de idag kända oljefyndigheterna om vi skall klara klimatmålen så fortsätter sökandet efter nya fyndigheter med accelererande hastighet. Den svenska regeringen är inte heller undantagen. Regeringen duckar och tillåter att vårt eget Vattenfall får fortsätta arbetet med att öppna upp nya kolgruvor i Tyskland. Ett annat exempel är att Lundin Oil, som är bara ett av världens många energibolag, fortsätter att leta nya oljefyndigheter, också i allt känsligare områden, nu senast i Barents Hav. Det är uppenbart att Money Talks och kortsiktiga vinster får gå ut över kommande generationers välstånd. Man glömmer så lätt att vi egentligen bara lånar vår planet av våra barn.

Jag har hört att forskningen lär kunna bevisa att vår hjärna bara ”ser” det man vill se, att vi har lättare att ta till oss det som stärker vår egen uppfattning och förtränga det som talar emot. Jag kan rekommendera läsarna att även kolla på de kommentarer som ofta finns där det allt som oftast poppar upp en mängd ”förstå-sig-på-are” som alltid tvärsäkert anser sig ha rätt och att man vet mycket bättre än t ex IPCC:s samlade kunskapsbank. En ny studie visar att klimatskeptiker oftare än andra tror på konspirationsteorier. Då är det är lätt att inse att det inte ens är lönt att försöka bemöta deras insikter.

Detta fenomen till förnekelse gäller för många områden och naturligvis inte bara inom vår bransch. Men visst höjer man ändå lite extra på ögonbrynen när vi vecka efter vecka ser även tunga ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademins (KVA:s) energiutskott så kategoriskt fördömma, och i debatt efter debatt även försvara, sitt motstånd för satsningar på förnyelsebar energi. Kanske är det nu dags att föryngra akademins ledamöter för att få in hjärnor som är öppnare och vill se andra lösningar än de traditionella. Det är ändå dessa yngre hjärnor som skall leva med konsekvenserna av det samhälle vi skapar idag.

Jag skulle gärna vilja se svaren på den samlade journalistkårens tre vanligaste frågor: –Hur kan det ha blivit så här? -Vem bär egentligen ansvaret? och till sist brukar det alltid komma -När tänker du avgå?

Vem lyssnar?

Mina tankar snurrar allt oftare runt vår bransch framtidsutsikter. Vart är vi på egentligen på väg? Jag återkommer ofta i mina tankar till Chris Jordans föredrag på You Tube. Klicka på länken http://www.ted.com/talks/lang/en/chris_jordan_pictures_some_shocking_stats.html för att se ett tänkvärt föredrag. Hur kan vi, liksom Chris Jordan, göra det osynliga synligt?

Låt mig ge ett exempel: Världen använder idag ungefär 155-160 000 liter råolja i sekunden. Det ger drygt 85 miljoner barrels (fat) per dag eller 31 miljarder barrels om året. Om vi lägger 85 miljoner barrels – ett enda dygns förbrukning – efter varandra så motsvarar det ungefär 64 000 km eller 1,6 varv runt Jorden. Ett års förbrukning (31 miljarder barrels) motsvarar då 55 gånger avståndet till månen, som är ungefär 384 000 km. Med andra ord kan vi bygga en brygga med 55 oljefat travade på varandra som når hela vägen till månen – varje år! Och världen använder därutöver mer energi i form av kol och gas än olja. Ändå finns det folk som tror att vi kan fortsätta att göra detta utan naturtillgångarna sinar eller att det påverkar vårt klimat och därmed vår gemensamma planet.

Det handlar inte heller bara om energi. Vi bokstavligt äter upp vår egen planet. Om alla jordens invånare skulle förbruka lika mycket av jorden resurser som vi svenskar gör, så skulle vi behöva ha 3 jordklot för att överleva långsiktigt. Och om alla skulle leva som Nordamerikaner behöver vi 6 eller möjligen 7 jordklot. Och jänkarna vill inte ändra på sin livsstil! Med andra ord vi äter upp våra egna barns lördagsgodis mitt framför ögonen på dem. Som förälder skulle du skämmas, men ändå gör vi det varje dag. Våra barns stora utmaning blir förmodligen att hitta de 5 – 6 jordklot som fattas!

Vi har kunskapen och även många gånger också tekniken – och ännu har vi också möjligheten att förändra vår framtid. Men – som Chis Jordan påpekar – vi ser inte konsekvensen för att talen är så stora att vi inte kan greppa – och än mindre förstå dem. Låt oss tillsammans jobba för att göra det ”osynliga synligt”. Kanske kan det också leda till av vi vågar fatta avgörande beslut som kan göra skillnad, att vi ser våren också i en gemensam framtid.

Men vem är det egentligen som lyssnar?

FRAlyssnar

Något i systemet måste vara fel

Regeringens ambition är att Sverige ska vara ett grönt föregångsland.

Miljötekniksatsningar ska leda till nya jobb och nya företag, ökad exportintäkter och bidra till en bättre miljö både här hemma och i vår omvärld. Regeringen vill att fler svenska företag satsar på export av miljötekniklösningar. Sverige är har visat att vi är ett föregångsland inte minst inom utnyttjandet av förnybar energi.

Men den positiva utvecklingen har bytts mot vikande försäljning och bioenergibranschens företag visar sedan toppåret 2010, både när det gäller utrustning och bränsle,  genomgående minskade försäljningssiffror. Vi har under en följd av år tappat marknadsandelar till exempelvis värmepumpar och andra uppvärmningsformer. Detta har starkt påverkat branschens lönsamhet och tillväxt, och branschen ser idag stora problem inför framtiden om inte denna trend vänds. På IRETI:s Nätverksmöte i slutet av november med branschens företrädare betonades vikten av att vi  måste göra någonting, och göra det snabbt. Målet är naturligtvis att hitta argument och metoder att vända en vikande marknad för de olika segmenten inom bioeldad uppvärmning.

Företagen har viljan, kunnandet och produkterna, men vi saknar stödet från våra myndigheter. Det största problemet är att arbetet kostar både tid och pengar. Även om tiden finns så kan man som bekant inte ”lugga en flitskallig”. Trots att ett 40-tal av branschföretagen aktivt står bakom IRETI:s ansökningar om stöd är det bara lokala och regionala myndigheter som hittills ställt upp och stöttat verksamheten. Senast före Jul fick IRETI-nätverket avslag från Tillväxtverket på en ansökan om stöd för att genom att samarbeta kunna vända utvecklingen. Anledningen är nog inte ovilja från myndigheten utan orsaken ligger i den programbeskrivning som man har att rätta sig efter. Man tvingas titta mer på hur projektansökan stämmer mot programbeskrivningen än på vad företagen vill in facto anser att man vill göra. Detta visar enligt min mening att det är det fel någonstans i systemet när en programbeskrivning är viktigare än vad ett 40-tal företag anser vara prioriterat. Uppenbarligen gäller fortfarande valåret 2014 att man gärna pratar om företagen istället för att prata med dem.

På politisk nivå läggs stora resurser på grundforskning för att skapa kunskap och modeller inom universitet och högskolor så att dessa i sin tur ska resultera i nya storföretag eller skapa tillväxt i redan befintliga. Paradoxen är att dessa satsningar inte har lett till speciellt många jobb i vår bransch, utan jobben har istället skapats i företag som utan FoU stöd från staten och som utan ”teknisk höjd” blivit framgångssagor. Flertalet av våra branschföretag har heller inte uppstått i de olika forskningsmiljöer, kluster eller i andra innovationsmiljöer som staten har satsat på. Man glömmer lätt bort vår bransch då vi sällan uppfyller den traditionella bilden av hur en innovation definieras, utvecklas och exploateras.

Dagens system där statliga myndigheter fördelar bidrag är ofta dyrt, ineffektivt och komplicerat, och leder till att företag får lägga allt större tid på att skriva ansökningar. Tid och därmed kostnader som många gånger är bortkastade resurser då det är få ansökningar från näringslivet som leder hela vägen fram till en finansiering. Systemet leder därför till att många företag med god tillväxtpotential istället väljer att avstå då kraven är höga och utfallet osäkert.

Därutöver är de projekt som beviljats inom universitet och högskolor ofta stora i såväl om-sättning som tid. Projekt som ofta rimmar dåligt med de behov som finns hos företagen. Småföretagens förmåga att delta i flerårsprojekt, med krav på medfinansiering och med ett resultat som kan ligga 2-3 år framåt i tiden, är av naturliga skäl mycket begränsad. En stor del av företagens innovationsarbete måste ske snabbt, utan några omfattande processer, och är sällan speciellt väl formaliserat. Det är till denna verklighet som ett starkt innovationssystem, politiken samt även universitet och högskolor borde anpassa sig till.

Bidrag som beviljas tenderar också till att gynna en viss kategori företag och institutioner som har en större vana att skriva ansökningar som harmonerar med utlysningen. Detta gynnar inte våra företag som ofta utvecklar produkter enligt den traditionella metoden ”Trial and error” . Trots detta kan dessa företag mycket väl vara de med störst utvecklingspotential. En effektiv kunskapssamverkan mellan småföretag och akademi kräver därför större flexibilitet, mindre byråkrati, och ett mycket större fokus på företagens verksamhet, behov, problem och utvecklingskapacitet. Det kan dagens projektstyrda och administrativt utbyggda stöd- och finansieringssystem uppenbarligen inte erbjuda.

Jag menar att framtidens utveckling av produkter/ tjänster/processer måste tillåtas att följa en annan logik och vara anpassade till nya strukturer än dagens. Våra företag vill gärna visa att det går att göra skillnad om vi bara fick chansen. Låt oss därför hoppas att valåret 2014 blir året då våra myndigheter in facto tar oss på allvar och börjar tala med oss som företagare. Vi menar att det är företagen, och inte myndigheten, som bäst vet vilka åtgärder som behöver vidtas.